Ett ordspråk som man hört är: "Blod är tjockare än vatten". Men vad betyder då det? Jag läste en tolkning av ordspråket nyligen att man inom familjen och släkten gör det där lilla extra när det behövs som mest. Jo, det kan jag köpa. Men bara till viss del, enligt mina erfarenheter.
Man väljer ju inte sina familjemedlemmar till skillnad mot sina vänner.
När man under så många år blivit bortprioriterad samt "utfasad" av familjemedlemmar börjar man tveka.
När jag har djupa samtal med mina elever om kompisar och relationer så brukar jag ofta säga att man ska ta tillvara på sina närmsta vänner och att värna om dem. Nu när jag tänker på det så hade jag inte varit den jag är idag om det inte varit för mina fantastiska vänner och mina underbara fru och dotter. Alltså främst inte tack vare mina blodsband.
Idag står jag så långt ifrån mina rötter, mitt blod, min forna familj. I alla fall till stora delar.
Jag har enbart en normal relation med min ömma moder och styvfar.
Om ska jag vara helt ärlig, så tror jag inte på någon ljusare framtid å den aspekten.
Jag har typ ingen relation med min pappa. Det känns ofta som att han väljer bort mig.
Jag har ingen relation med min äldsta bror. Sedan snart ett år tillbaka. Vi är båda lika jävla envisa. Vi har alltid varit så olika.
Vi kommer nog aldrig mer att bli vänner, eller i alla fall inte umgås mer.
Min mellanbror har jag ingen relation med heller. Vi träffas allt mer sällan. Men det beror nog inte bara på mig, trots flertalet gånger jag fått skulden för det. Senast förra julen. Jag fick i och för sig en känga senast, då jag hjälpte honom att flytta hans saker till Götet. Men vi träffades i alla fall. Intressant när vi kom till Göteborg och jag bara var luft för min äldsta bror.
Min släkt på pappas sida har jag i princip ingen kontakt med. Och sedan min morfar dog så försvann kontakten med släktbanden på mammas sida.
Nä, jag är jävligt tacksam för min nya familj, och då inkluderar jag även mina fantastiska vänner.
